Lönedumpningen är för mig personlig
En kan undra Varför en kille som jag som läser på universitetet och snart får ut min examen till ett tjänstemanna yrke och snart inte längre tillhör LO kollektivet spenderar så mycket tid på att skriva dessa texter om lönedumpningen. Det gör jag för jag en dag för 13 år sedan fick vara med om att hälften av mina kollegor var utbytta en morgon på fabriken. Vi hade länge haft inhyrd personal ifrån ett bemanningsföretag i ett annat väst EU land. De hade lite högre löner än oss verkade det som. De vara borta nu denna måndag morgon. Våra vänner var liksom borta. Visst hade vi hört ryktet en period att företaget tänkt byta ut dem emot andra. Nu var det verklighet nu stod där 13 stycken människor ifrån något öst EU land som inte förstod ett enda ord svenska eller engelska. De producerade 30 % mer ön oss för en bra mycket lägre lön. Jag som var så stolt över mitt yrke som jag lärt mig. Som kände att jag faktiskt kunde klara mig bra här i livet trots dyslexi och icke behörig till vidare studier efter gymnasiet. Nu Stod jag där och undrade hur ska jag klara mig i livet? Nu när jag måste konkurrera med dem som arbetar så mycket billigare än jag? Innan hade jag förvisso varit lite röd politiskt men inte övertygad. Mera tveksam kring ideologisk övertygelse. Jag hade till och med röstat på ett liberalt parti (Det var innan de aggressivt börjat propagera för ökade klassskillnader med hjälp av lönesänkningar) nu stod jag där och förstod att jag verkligen tillhörde arbetarklassen. Med den insikten om vem jag var kom också insikten om att det finns människor som anser att jag ska arbeta 12 h om dagen 7 dagar i veckan och bo i en möglig husvagn. Där jag för min låga lön ska äta mat ifrån billiga importerade konservburkar. För mig blev det väldigt tydligt att vänstern den demokratiska vänstern är vad som kan rädda arbetarklassen ifrån misären somliga önskar oss. Denna erfarenhet har gjort lönedumpningen känslig för mig. Jag kan faktiskt än i dag inte diskutera den i verkligheten. Jag får hög puls och blir riktigt arg politisk karriär är inte att tänka på. Då jag har en allt för hetsig personlighet och blir lätt förbannad.
För mig är lönedumpningen personlig. När jag konfronteras med att det finns människor som drar fördelar av lönedumpningen samt försvarar den. Så upplever jag det som att de människorna vänder sig till mig personligen och krasst meddelar att de inte tycker jag är lika mycket värd som dem. Som att jag tillhörde en lägre stående sort. Detta inte baserat på min etnicitet utan på min klasstillhörighet. En känsla som väcker försvars mekanismer inom mig. Jag vill gå till attack likt ett djur som blir trängt och känner sig hotat. Ni vet alla hur djur reagerar på sådana situationer. Denna känsla kommer över mig varje gång någon berättar om hur dem tillexempel fick verandan byggd billigt av polackerna. De dem talar om för mig när de berättar sådant är att jag tillhör en lägre stående sort, en andra klassens människa.
Dennà känsla är naturligtvis inte bra och det är inget jag mår bra utav på något sätt. Bloggen är mitt sätt att avreagera mig och Studierna i sociologi en sorts terapi. När jag skriver av mig så vänder sig ilskan till styrka.
Trots att jag inte längre önskar arbeta med mitt första yrke så gör det mig vansinnig att veta att det är så att många företag i den branschen skulle neka mig arbete i dag för att de har tillgång till billigare arbetskraft.
Hur många högskolepoäng jag en skaffar mig och hur mycket tjänsteman jag än blir. Så kommer jag för evigt identifiera mig med arbetarklassen.
Det finns nämligen inget finare än att vara just arbetare. Framför allt en medveten bildad och inte minst en organiserad arbetare.
