sossen.blogg.se

Konflikträdd vänster-sosse med dyslexi skriver blogg. Det är arbetarrörelsen och socialdemokratins förbannade skyldighet att för väljarna tydliggöra den klass konflikt som alltid funnits och alltid kommer finnas i ett Kapitalistiskt system. Skillnaden mellan höger och vänster är förhållningssättet till kapitalismen. Socialdemokratins inställning är att kapitalismen är en usel herre men en effektiv tjänare. Med det menas att det är folket som genom demokratin ska kontrollera kapitalismen. Medan de mera högerorienterade anser att kapitalismen inte behöver tyglas. De menar att vi ska avreglera kontrollen och låta marknadskrafterna mer eller mindre få härja fritt. Den här bloggen är mitt bidrag till att försöka tydliggöra makt strukturerna i samhället.

Reformpolitik är arbetarrörelsen & socialdemokratins enda chans.

Publicerad 2018-10-30 22:04:00 i Politik ,

Varför tappar socialdemokratin mark till högern och högerpopulisterna? För att förstå det skulle vi kanske kunna göra en liknelse med det förtryck som de förtryckta under kolonialismen upplever. De koloniserade upplever att deras egen kultur är underordnad kolonisatörens. De upplever att de människor som har det bra alla tillhör den koloniserande gruppen. Förtydligande ofta är det vita människor som kolonialiserat de färgade ur invånarna. (Men även vita mänskor har utsatts för kolonisering). Det är de vita människorna kolonisatörer som har de bästa livsförhållandena. De kolonialiserade människorna vet detta och gör allt för att försöka bli som kolonisatören. För de vet att de har ingen chans att få det bättre så länge de tillhör sin egen under privilegierade grupp. De vet också att enda sättet att komma undan det förtryck de mera privilegierade riktar emot dem är att själva försöka byta tillhörighet får koloniserad till kolonisatören. 

 

Jag tänker att kopplingen till den inhemska klass hierakin i ett vanligt västland som Sverige inte är så långsökt. Arbetarklassen vet att deras kultur och deras smak preferenser uppfattas som underlägsna medelklassen och överklassens kultur och smakpreferenser. Det växer upp barn i detta land som måste finnas sig i att de rika barnen kallar fattiga barn för ”jävla sossar” Detta ett socialt acceptabelt förtryck. Konsekvenserna av att rikta förakt emot fattiga människor är blygsamma. Det är ett ofta sanktionerat förtryck som orsakar mycket smärta hos dem som utsätts. Jag tänker att det är inte konstigt att så många som arbetar inom LO-avtalsområde försöker tvätta av sig sin arbetarklass tillhörighet. För vem vill erkänna sig tillhöra en gruppidentitet som andra mera privilegierade riktar sitt förakt emot?  Denna flykt ifrån arbetarklass identiteten tar sig uttryck genom bla konsumtion av varor och tjänster som symboliserar en annan klasstillhörighet. Men också genom att själv som individ försöka förändra sin egen lönearbetar status och eller utbildningsnivå. 

 En inte oviktig och absolut nödvändig jämförelse måste göras med gruppen privilegierade människor som identifierar sig alternativt sympatiserar med arbetarklassen. Det är klart att den privilegierade människan med avsevärt bättre livsvillkor än arbetarklassen kan identifiera  sig med och sympatisera md arbetarklassens kamp för bättre villkor. Skillnaden är att de inte på samma sätt uppleva föraktet och underordningen. De har menar jag också avsevärt bättre verktyg att hantera och stå emot föraktet. De kan till och med känna sig intellektuellt och moraliskt överlägsna dem som föraktar och förtrycker arbetarklassen. 

Frågan är hur får vi den riktiga arbetarklassen att vilja identifiera sig med arbetarklassen igen? För som det är nu är det allt för ofta så att de istället identifierar sig med högerns enkla retorik och budskap. Där konflikten inte handlar om säljare och köpare av arbete utan om lönearbete gentemot bidrag. För att inte tala om nationalismens folkliga förförelse och bortförklaringar av klassamhällets konsekvenser  genom att skylla underordningen på etniska minoriteter? 

 Naturligtvis gör vi det på samma sätt som vi gjorde när arbetarrörelsens socialdemokratiska arbetarparti var det överlägset största partiet. Vi genomför stora reformförändringar som gör verklig skillnad för arbetarklassen. Först då får arbetarklassen något att vinna på att identifiera sig som medlemmar av arbetarklassen. Vi behöver ge dem hopp om att det kan bli bättre om vi håller ihop och kämpar för genomförandet av våra reformer. Vad som saknas i dag från socialdemokratin är just NYA STORA reformer. Det räcker inte med en extra semester vecka. Eller med att fortsätta förvalta tidigare reformer. För väljarna har inte tillräckligt långt minne för att minnas vem som genomfört alla de reformer som givit oss ett i nationell jämförelse unikt välfärdssamhälle. Vad de nya reformerna ska handla om vet jag inte!? Men det behöver vara något stort. Något som kan förändra livet för människor på samma sätt som allmän pension eller föräldraförsäkringen. 

Kanske är det dags för medborgarlöns reformen!? Det skulle kunna ge människor en grundtrygghet och en frihet att själva få bestämma över hur när de ska lönearbete. Oavsett vilken reform som ska bli räddningen för socialdemokraterna 2022 så måste det vara något rejält. För det är bara stora reformer som gör skillnad för den stora massan LO medlemmar. Det måste vara STORA reformer som gör det värt att sätta laget för jaget. För arbetarklassen är som grupp inte födda som ideologiska socialister. Det är endast relativt privilegierade människor som jag själv som kan klassas som ideologiskt övertygade demokratiska socialister. Vi som har tid och möjlighet att studera litteratur för egen personlig utvecklingsskull. Vars dagliga liv inte är en kamp emot de privilegierade klassernas förakt och förtryck. 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela