Ett samhälle som efterfrågar billig arbetskraft.
Framför allt i de större städerna finns många människor med goda inkomster och karriärer. De arbetar mycket och har en livsstill som efterfrågar billig arbetskraft. De är ofta gifta/sambo med någon annan av samma sort och de har ont om tid. De behöver därför köpa varor, tjänster och service som andra inte efterfrågar. Rut är ett av de mest uppenbara fenomenen vad gäller denna efterfrågan. Ett avdrag säger förespråkarna ett bidrag säger motståndarna. Det går ut på att ge människor möjlighet att göra skatte-avdrag för köpa av framför allt städning och barnpassning. Men det finns även annan service människorna efterfrågar så som att kunna hämta en färdigpackad matpåse ifrån affären. Det ska spara människorna tid då tid är en brist vara för karriäristerna. Men det handlar sannolikt inte bara om ett behov. Jag tror också det är en del i ett identitets skapande. Vi har viktiga jobb vi arbetar mycket vi är framgångsrika. I den identiteten precis som i andra identiteter finns det konsumtion en kan göra som stärker den identiteten ingenting konstigt med det. Jag ska väll i rättvisas namn också förtydliga att människor aldrig gör sina val i ett vakuum. Utan det är något som de alltid gör i ett sammanhang. Jag kan verkligen känna med dem som arbetar mycket och har tidsbrist. Jag skriver inte detta för att vara dömande emot enskilda individer. Vad jag finner intressant att reflektera kring är om inte detta sätt att leva kostar mycket pengar. Om en inte har tid att tvätta och städa bilen utan måste köpa den tjänsten. Om en inte ha tid att handla mat i butiken utan måste köpa den tjänsten. Om en inte har tid att städa och måste köpa den tjänsten. Om en inte har tid att hämta ungarna på förskolan utan måste köpa den tjänsten. Om en måste köpa allt detta så kommer det kosta väldigt mycket pengar. Hur mycket pengar då? krävs det stora löneskillnader för att det ska bli möjligt att köpa dessa tjänster? En kan fråga sig om det verkligen blir någon vinst kvar gentemot att leva ett liv i balans. Där en arbetar lagom mycket och tjänar lagom mycket pengar som räcker därför att en har en lagom nivå på utgifterna. Jag menar att det måste skapa en oerhört stor känsla av alienation hos dem som lever detta liv. Det blir ju väldigt mycket lönearbete och väldigt lite eget arbete som en själv styr över. Jag ställer frågan hur härligt är det inte att gå hem lite tidigare ifrån sitt lönearbete hämta barnen och köpa blandfärs på mat butikens vecka-erbjudande och rulla sina egna köttbullar och äta dem till hemmagjort potatismos? Är vi inte då lite lyckligare än när vi tar omvägen via onödigt mycket lönearbete.
